I den igenmurade öppningen i vapenhusets södra vägg har det en gång funnits en trappa. Det var den så kallade nattrappan som ledde från nunnornas sovsal, dormitoriet, till kyrkan. I montern ses dockor klädda i cisterciensisk dräkt som representerar tre olika kategorier av klostersystrar:
abbedissan med staven som var hennes värdighetstecken, en vigd nunna och en leksyster. Leksystrar bodde i klostret för att hjälpa till med de praktiska sysslorna. De följde i stort ordens regler, men de vigdes inte till nunnor. Det rörde sig ofta om tjänsteflickor som de högättade systrarna tagit med sig då de gick i kloster.
Leksystrar bar en mörkare dräkt som var ändamålsenlig för de praktiska sysslorna, medan de vigda nunnorna bar en fotsid tunika av naturvitt ulltyg med svart bälte och ett svart så kallat skapular. Vid gudstjänsterna bar de en vit kordräkt över den vanliga dräkten. Hals och hår täcktes av ett vitt dok och däröver bars en svart slöja.
Abbedissan styrde klostret. Hon ansvarade för det andliga livet och skulle se till att klostrets regler efterföljdes och att disciplinen uprätthölls. Det var abbedissan som ledde tidebönerna medan mässorna leddes av en präst. Vid hennes sida brukade finnas en priorinna som ställföreträdande chef.
Vidare fanns en köksmästarinna med ansvar för matleveranser och matlagning.
En välgörenhetsnunna delade ut mat, pengar, kläder och till behövande.
En läs- och skrivkunnig försångerska ansvarade för kyrkosången och processioner, hon kunde också vara bibliotekarie.
En refektorieföreståndarinna skulle ansvara för skötsel av matsalen, refektoriet, och ordningen under måltiderna. Då skulle alla under tystnad lyssna till en nunna som läste högt ur någon helgonlegend till exempel. Ordet legend betyder just ”det som bör läsas”.
En nunna var sjuksyster och hon ansvarade både för klostrets egna och för sjuka som utifrån sökt sig till klostret för att bli botade med hjälp av förböner och örtmediciner.
Novismästarinnan ansvarade för undervisningen av blivande nunnor, s.k. noviser.
Nunnan som vårdade de kyrkliga föremålen och såg till att ljusen brann kyrkan när hon ringde till gudstjänst kallades sakristan.
En gästsyster såg inte bara till att gäster blev väl omhändertagna, hon svarade också för kontrollen över stall och smedja.
I mindre kloster, som i Askeby, hade de flesta systrar en eller flera av dessa uppgifter.
Dessutom kunde nunnorna också ägna sig åt studier, avskrivning av litteratur, sömnad eller trädgårdsarbete. Generellt gällde att varken nunnorna eller abbedissan fick lämna klostret utan tillstånd av abboten i Alvastra. Till exempel måste abbedissan Margareta Haraldsdotter anhålla om tillstånd för att 1376 resa till Norrköping för viktiga förhandlingar. Abbedissornas ärenden kunde röra sig om så skilda saker som tillsättning av kyrkoherdar,
fastighetsaffärer, fiskerätter och kvarnverksamhet och de var därför i många fall beroende av rådgivare.
Ingen man utom abboten i Alvastra som var visitator och med uppgift att granska klostret, eller sockenprästen som höll mässorna, fick beträda det avskilda klosterområdet.. Men inte heller de fick samtala med nunnor ansikte mot ansikte. Bikten skedde därför via en gallerförsedd öppning som var täckt med en duk. Bara abbedissan fick samtala med personer som bodde utanför klostret. Det här var bestämmelserna – hur de användes i praktiken vet vi inte mycket om.
Dygnsrytm
Dygnet i ett cistercienskloster var väl inrutat. Man levde enligt principen Ora et labora ”Bed och arbeta”. Det innebar att systrarna delade sin tid mellan bönestunder, s.k. tideböner, och dagliga sysslor. Varje dygn uppdelades i åtta bönestunder: matutin, laudes, prim, ters, sext, non, vesper och completorium. När nunnorna skulle delta i de första bönestunderna som hölls i koret tidigt på morgonen, använde de sig av nattrappan. Därefter hölls tidebön var tredje timme med avslutning omkring klockan åtta på kvällen med completorium. Klockslagen som anges nedan kunde variera vid olika årstider och på olika platser.
Matutin eller ottesång hölls strax före gryningen och bestod av lovsång för den nya dagen.
Laudes eller morgonsång bads i gryningen.
Prim vid första timmen klockan 6.
Vid gryningen följde prim då bönen till Jungfru Maria lästes. Efter prim samlades nunnorna under abbedissans ledning i kapitelsalen. Efter bön följde bland annat högläsning av ett kapitel ur Sankt Benedikts ordensregel samt tillkännagivanden av olika slag, bl. a. om avlidna inom orden. Abbedissan tog därefter upp frågor som rörde vardagen i klostret, bestraffningar till exempel, och hon fördelade dagens arbetsuppgifter. Detta måste göras på ett rättvist sätt där hänsyn togs till såväl kompetens som ålder, för här rörde det sig om allt från hantverk och trädgårdsarbete till skrivarbete och finsömnad.
Ters vid tredje timmen klockan 9.
Vid denna bönestund erinrades om den Helige Andes utgjutande och Kristi frälsargärning.
Sext vid sjätte timmen klockan 12.
Vid den bönen sjöngs huvudsakligen psaltarpsalmer.
Non vid nionde timmen klockan 15.
Vesper eller aftonsången bads i skymningen.
Då uttryckte man tacksamhet för dagen som nalkades sitt slut.
Completorium hölls vid åttatiden före sänggåendet. Det var dagens sista bönestund.
Vid completoriet, ägnade man sig åt sång och växelläsning, varefter nunnorna gick i
procession uppför nattrappan till dormitoriet, sovsalen, som var upplyst av ett ljus
som skulle påminna om Kristus som världens ljus.
Om döden i klostret
För dåtidens människa var döden en allestädes närvarande realitet på ett sätt som vi idag kan ha svårt att föreställa oss. Digerdöden gjorde säkerligen sitt till att förstärka denna mentalitet, men även om man lyckades klara sig undan farsoter, var chansen inte speciellt stor att man skulle få uppleva sin 60-årsdag. Även om nunnor generellt bör ha haft högre medellivslängd än samtida kvinnor så var dödsfall givetvis ofta förekommande i klostret, såväl bland nunnorna själva och inte minst bland sjuka, gamla och vägfarande som tagit sin tillflykt dit. I samband med dödsfall tillkallades en präst, och den döende fick möjlighet att bikta sig och få absolution (syndernas förlåtelse). Prästen hade också med sig helig olja för att kunna förrätta den ritual som i dagens katolska kyrka kommit att benämnas ”sista smörjelsen”. Ursprungligen syftade den i första hand till att sjuka skulle tillfriskna därav termen ”oleum infirmorum” (de sjukas smörjelse). När döden inträtt anordnades en likvaka under minst en natt.
Begravningen som ägde rum så snart som möjligt efter dödsfallet inleddes med en dödsmässa, requiem, som bland annat bestod av att prästen höll ett liktal. Därefter förrättade han de dödas avlösning, ”absolutio mortourum”. Det innebar att man bad för den döda som sedan bestänktes med vigvatten, välsignades och fick slutgiltig syndaförlåtelse. Därefter bars kroppen ut ur kyrkan för att jordfästas. I Askeby bars den döda nunnan ut genom dödens port, ”porta mortuorum”, som idag leder in i sakristian. Kistor användes inte, utan den döda bars ut på bår och lades direkt i jorden klädd i sin dräkt och insvept i tyg. I Askeby har abbedissorna troligen begravts i kapitelsalen såsom skett i andra kloster.