Numera är Askebys medeltida dopfunt placerad framme i koret. Under klostertiden hörde den till församlingen som disponerade kyrkans västra del. Dopfunten stod då alldeles innanför ingången till församlingskyrkan för att sockenborna varje gång de passerade den skulle påminnas om att det var genom dopet som man blivit kristen. En annan, mer vidskeplig föreställning kunde vara att man betraktade det odöpta barnet som hedniskt och därmed under påverkan av onda makter. Sådana ville man inte släppa in längre än nödvändigt i det heliga kyrkorummet. Vid dopet sänktes barnet ner i det välsignade dopvattnet.
Askebyfunten är från mitten av 1200-talet. Den är huggen i gotländsk kalksten som kluvits i sprickor, så kallade klov. Funten består av tre delar: fot, skaft och en så kallad cuppa som är så stor för att hela barnet skulle kunna sänkas ner i dopvattnet. Dopfuntens fyrpassform liknar en fyrklöver. Både cuppan och skaftet pryds av fyra manshuvuden med olika utseende. Några huvuden är skadade på grund av omild behandling, men på ett av dem kan man se hur fint stenhuggaren har format mannens hår och skägg.
Dopfuntar som är äldre än denna har i regel ett uttömningshål i cuppans botten genom vilket dopvattnet kunde rinna ut inom kyrkans vigda murar. Ett sådant hål finns inte Askebyfunten, så man kan anta att dopvattnet här istället hälldes i en inre metallbehållare av samma form och storlek som cuppan. När det var dags att förnya dopvattnet lyftes behållaren ur cuppan och tömdes. Det skedde antingen på kyrkogården eller i ett uttömningshål i någon av kyrkans väggar, en så kallad piscina. Mellan dopceremonierna skyddades det invigda vattnet med ett täckande lock.