Vadet
”Bättre vägvärd kan ej givas än en runsten” heter det i en uppländsk skrift. Under 1000-talet då riksenhet och kyrka byggdes upp krävdes samordnade kommunikationsleder, nya vägar och broar. Byggena sågs som en ”Gudi behaglig gärning”.
Vadet i Askeby levde kvar i minnet hos många generationer resenärer, för tidvis orsakade det höga vattenflödet stora bekymmer. Vadet blev en känd plats. Det stora gravfältet uppe på åsen är från järnåldern. Askebyprästen Aschanius berättar i en s.k. rannsakning från slutet av 1600-talet om tydliga och ”vackra” stensättningar. De kom bl.a.till användning vid brobygget på 1800-talet.
En hålväg korsar området, och nere vid bron stod runstenen eller brostenen som den också kallas. Texten är otydlig men tycks berätta om en dramatisk händelse, ” läto göra denna bro … läto resa denna sten efter Skärv sin gode frände” …
Ordet bro innebar vanligen ett stensatt vadställe eller kavelbro med tätt liggande stockar. Det finns många belägg för att vi här har huvudvägen in mot landskapet. Heliga Birgittas sista färd år 1374 är ett bekant exempel.
På 1600-talet nedgraderades Askebyvägen till häradsväg och nu började ”vatteneländet” med att allt ytvatten från Stora Grebyområdet och väster därom rann förbi Vadet norrut mot Roxen. Socknen delades mer eller mindre i två hälfter. Problemen vid Vadet var en ständigt återkommande fråga i sockenstämman. Broar i trä och sten byggdes men raserades eller slammade igen i höst- och vårfloder. Prästen såg också problemen ur kyrkans perspektiv …och de farande lidit därstädes mycken olägenhet vid infallande vattenfloder höst och wår, men i synnerhet under islåssningar och aldra svårast för likprocesser at vandra öfver i då kalla watten”
Under 1800-talets första hälft blev brofrågan återigen aktuell, jordbruket förändrades, man måste ha modernare transportvägar och under krisåret 1846 kunde sockenstämman under påverkan från Hushållningssällskapet och med nödhjälpsarbete bygga den ännu bevarade stenbron. Den invigdes hösten 1846
De stora förändringarna kom i början av 1900-talet, ja man kan tala om ett omskapande av kulturlandskapet. Bölingstomta och Tedens utdikningsbolag torrlade inte bara Vadet utan också omfattande åkermarker i bygden. Askeby förlorade sitt enda tidvis lynniga vattendrag men vann bördiga åkermarker.
Med ökande transporter inte minst genom bilismen demolerades snart den gamla stenbron. På 1930-talet byggdes en anskrämlig träbro. Nästa stora förändring kom 1964 när järnvägen Linköping-Ringstorp lades, en helt ny väg byggdes, och att man efter en tid tog bort träbron och reparerade den gamla uppmärksammade stenbron, så att man tydligare kan betrakta och ta intryck av platsen Vadet. Läs vidare i Gert Franzéns uppsats.
Sven Hellström