Svenskarna kom att bli hårt engagerade i europeiska krig i omkring 150 år. Det började med Nordiska kriget 1563-70 som främst drabbade människorna i Götaland. Den danske härföraren Daniel Rantzaus företog 1567 ett härjningståg i södra Sverige och slog bl. a. läger vid Skänninge. Han ansågs vara den nya tidens militära ledare som saknade all hänsyn, byggnader som kloster och kyrkor skulle förstöras, byar och odlingar skulle brännas ned. En bonde kunde rädda sin gård mot att han betalade åtta lod silver. I Vårdsberg fick bönderna rådet att gräva ned silvret och lämna gården, allt motstånd var omöjligt. Man har hittat några sådana här silverskatter, dock inte inom Bankekinds och Hammarkinds härader.
Hösten 1567 var målet Söderköping, ”av alla städer i kungariket Sverige är Söderköping en av de förnämsta, största och rikaste”(Rantzau 1567). På morgonen den 3:e december sattes staden i brand, på eftermiddagen inleddes plundringen, guld, silver, ”diverse alkoholhaltiga drycker” samt nedbränning av spannmålsmagasin och handelsfartyg. ”Så förstördes staden Söderköping denna dag helt och hållet”. (Rantzau). Borgarna hade sökt undkomma angreppet med en brandskatt om 10 000 daler, men transaktionen stoppades av Östgöta ryttare som istället också utsatte borgarna för hänsynslösa repressalier.
Söderköping var givetvis ett av de viktigaste målen i Östergötland, men de centrala delarna av landskapet drabbades i högsta grad av Rantzaus order att ”sköna hus och byggningar skulle förstöras” och det fick man känna på i Askeby vid härens övernattning. Men också det svenska försvaret använde den ”brända jordens taktik”, så det kan vara svårt att exakt avgöra vem som brände vad.