Askebybrunets historia är svår att kartlägga.
På 1600-talet betraktades det som ett Askebyarbete. Inne i kyrkan kunde man skåda ett antependium som nunnorna hade broderat med “snällhet och flit” och på “altarlisten” visades med stora “munkebokstäver i silver insänkt, Hielp Maria, och sedan alla apostlarnas beläter”, heter det.
I början av 1900-talet var intresset stort för forskning inom kyrkohistora i vid mening, och i det sammanhanget ökade intresset för forskningen kring kyrkornas textiler. Textilkonstnären Agnes Branting och den i Askeby välkände Andreas Lindblom menade att brunet tillverkats av nunnorna i Vadstena. Deras argument var att stildrag, rankverk med blad, med blommor, druvor o.s.v. med en botten av enfärgat siden och damast, påminner om andra konstverk som producerats där.
Textilforskaren Inger Estham anser emellertid att nunnorna i Vadstena inte tillverkade textiler för avsalu, utan att Vadstenaprodukterna i så fall spritts via kyrkliga potentater efter reformationen.
Några exakta svar på frågan om altarbrunets historia kan vi inte ge utan vi får här som i andra fall vad gäller klostrets historia peka på möjliga förklaringar, för eftersom medeltida broderier inte är signerade eller daterade av sina mästare är det svårt att finna ursprunget. Inger Estham finner det heller inte troligt att brunet tillverkats av systrarna i Askeby. Arbetet är nämligen avancerat, och det finns inga lämningar från cistercienskloster som säger att de arbetade med sådana broderier. Inte heller i internationella studier talas om avancerad textilproduktion i cisterciensklostren. Sköldmärkena skulle heller knappast kunna förekomma på ett klosterarbete.
En trolig förklaring är att det tillverkats i en pärlstickarverkstad, av en yrkesbrodör/brodös. Förmodligen har det tillverkats i mitten av 1400-talet och mycket pekar på att det kan vara beställt av de adelsfamiljer vars sköldmärken finns broderade på brunet, och kan ha överlämnats vid nyinvigningen av klosterkyrkan 1444 eller tiden däromkring.
Kan det ha broderats utomlands? Den stil som brunet broderats i, blomrankor m.m, var vanlig i Sverige på 1500-talet, men förekom tidigare i Europa. Kan det ha beställts samtidigt med kyrkans andra konstverk? Vi kan nämligen på goda grunder anta att det var avsett för Askeby eftersom de sju sköldmärkena var lokalt bundna och av allt att döma inbroderade i samband med tillverkningen.
I mitten av broderiet finns, som nämnts, Kristi bröstbild omgiven av fem hopflätade ramar med texten HIELP MARIA. I den första ramen finns ett b broderat. Enligt Branting/Lindblom syftar det på den sista abbedissan Botilde Petersdotter, vilket i så fall betyder att det skulle vara tillverkat sent 1400-tal eller början av 1500-talet. Detta är dock inte möjligt eftersom altarbrunet med stor sannolikhet är tillverkat tidigare.
Det har heller inte en tidsbunden benämning utan finns på flera andra broderier och kan betyda beatifikation (saligförklaring).
VAPEN PÅ ALTARBRUNET FRÅN ASKEBY
Vid klosterföreningens höstmöte i november 2018 föreläste dåvarande chefen vid Sancta Birgitta Klostermuseum i Vadstena Markus Lindberg om sin tolkning av vapensköldarna som pryder Askeby klosterkyrkas medeltida altarbrun. Markus Lindberg kommer att publicera en utförlig artikel om Askebyvapnens heraldik, så i avvaktan på den följer här endast en resumé.
Altarbrunets nuvarande utseende. Sidentygets ursprungligen röda färg har bleknat betydligt. Det framgår tydligt vid en jämförelse med kyrkans bildrekonstruktion som är avbildad under Textil på denna hemsida. På ömse sidor om Kristushuvudet i mitten ses sammanlagt tio fyrpassformer. Var och en inramar en bokstav i orden HIELP MARIA. Altarbrunet deponerades 1921 i Historiska museet, Stockholm.
Den medeltida riddaren skyddade kropp och ansikte med en rustning under strider och torneringar. För att kunna bli identifierad även på håll lät han på sin sköld måla den egna vapenbilden med ett tydligt motiv i klara färger. Motivets placering på skölden anges alltid från bärarens håll, vilket betyder att det som för betraktaren är åt höger kallas vänster. På fackspråk heter höger dexter och vänster sinister.
En vapenbild är samtidigt en sorts signatur och används därför som sigill på dokument, och när man donerat något försåg man gåvan med sitt vapen. Det är där vårt altarbrun kommer in i bilden. I dess första fyrpassform finns en b-minuskel, d.v.s ett litet b medan vapen ses i den andra, sjunde och nionde fyrpassformen. De är grupperade parvis, vilket tolkas som att de representerar man och hustru. Den tredje fyrpassformen innehåller dock endast ett vapen. Några kriterier på de personer som Markus Lindberg sökte var att a) personerna borde tillhöra frälset b) personerna borde ha koppling till Askeby med omnejd c) personerna borde ha varit verksamma ungefär samtidigt.
Här följer ett sammandrag av hans identifiering och tolkning av de sju sköldemärkena.
I d e n t i f i e r i n g av v a p e n b i l d e r n a
Fyrpass 2
1. Sparre över pil. Ätten Bese
Johan Stensson Bese, gift 16/8 1472, se nedan, död 1505.
Under 1480-talet häradshövding i Åkerbo. Hade Herrsäter i Värna som sätesgård.
2. Gädda. Ätten Gädda.
Katarina Johansdotter Gädda, gift 16/8 1472, se ovan, död mellan 1475 och 1477.
Ägde jord på många håll i Sörmland, Småland och Östergötland, bland annat i Åkerbo.
Fyrpass 3
1. Minuskel-e. Kan vara ett ofrälse vapen tillhörande en kyrkans man eller snarare en kvinnlig medlem i klostret med initialen e i sitt namn eftersom vapnet är placerat på kvinnosidan i fyrpasset.
Fyrpass 7
1. Skölden delad två gånger i rött, guld/silver och blått. Sannolikt ätten Ryning.
Bengt Eriksson Ryning, gift 1480, se nedan, död 1505.
Riksråd.
2. Silverspets mot sinister i blått fält. Ätten Gren på Grensholm. Filippa Magnusdotter Gren, gift 1480, se ovan, död efter 1505.
Fyrpass 9
1. Blå balk i silverfält. Ingen självklar attribuering.
Ängaätten är den troligaste tolkningen.
Erik Gustavsson av Ängaätten, gift 1477, se nedan, död 1482. Han ägde jord i Tjust och i Bobergs härad.
2. Båt i gyllene fält. Vapnet förs av flera ätter, Bonde, Bååt, Båt av Billa och Svarte Skåning, som troligen har gemensamt ursprung.
Ingeborg Åkesdotter av ätten Svarte Skåning, vars medlemmar var jordägare i Östergötland på många håll, bl.a. i Åkerbo hd. Gift senast 1477, se ovan, död omkring 1480.
T o l k n i n g
Utifrån vapensköldarna kan man peka ut personer ur högfrälset med jordegendomar i Askebys närhet. Personerna är de gifta paren Johan Bese och Katarina Johansdotter (Gädda), Bengt Ryning och Filippa Magnusdotter (Gren) samt Erik Gustavsson (Ängaätten) och Ingeborg Åkesdotter (Svarte Skåning). Det är möjligt att dessa donatorer har bekostat mer än altarbrunet, t.ex. en omgestaltning av ett altare eller rentav hela koret. Utifrån dateringen för vigslar och dödsfall torde sådana donationer vara tillkomna 1475-82.
Intressant är att kyrkans valv invigdes 1444 enligt en nu försvunnen inskription. Därefter pryddes de med målningar och ett triumfkrucifix från tiden. Kanske hör detta ihop med altarbrunets tillkomst? Produktionstiden för ett sådant arbete var avsevärd, men kanske fick man också vänta ett tag med att försköna koret för att pengarna inte räckte? Sådant är inte ovanligt.
Bild Gunnar Bergman Text Susanne Glöersen