Askeby klosterkyrka saknar torn. Det revs efter att ha brunnit 1609 och ersattes av en klockbod som försågs med två klockor. Hur de låter kan man höra här. Klockboden är byggd ovanpå stenmurar som är rester från klostertiden. Klockorna som ringde då är inte desamma som idag, men i århundraden har klockor ljudit över bygden för att då som nu påminna om dygnets och livets viktiga stunder. Fram till början av 1950-talet ringde klockaren för hand när det var dags för lördagarnas helgsmål, söndagens gudstjänst, de dödas själaringning eller sommarkvällarnas aftonringning. Numera drivs klockorna med elektricitet.
På en av bjälkarna inne i klockboden finns en rad med tio borrade hål. De hjälpte ringaren att hålla reda på antalet klämtningar vid afton-ringningen. Den ringningen skulle bara innehålla tio stycken klämtningar men det var svårt att hålla räkningen, eftersom klockan skulle ljuda ut mellan varje slag. I sin barndomskildring Lille Jonathan berättar Andreas Lindblom, uppvuxen i prästgården, om livet i Askeby i slutet av 1800-talet. Så här minns han klockringningen:
”Strax bredvid låg potatiskällaren och klockstapeln som var uppbyggda på det forna nunneklostrets murrester. Till det roligaste Jonathan visste var att kliva upp i klockstapeln. Där hängde jättelika klockor i ofantliga bjälkar. Det var mörkt och kusligt när luckorna var stängda och ljuset kom in som vassa strimmor. Kväljande kändes doften av tjära, fett och färska rep. Likbåren, fattigkistorna, de förrostade gamla gravkorsen och de år efter år bevarade begravningskransarna av glas ökade klockstapelns stämning av förgängelse och dom. När det klämtades afton, som man alltid gjorde under sommaren, var Jonathan dock inte rädd att gå dit. Det gamla fattighjonet Niklas drog med sina trötta armar svagt och långsamt i repet och klämtade tio slag, ett för varje Guds bud, medan hans förvärkta fingrar flyttade träpinnen i väggen tio gånger från hål till hål.”
